Slående effekt på ångestbeteende – balans i det autonoma nervsystemet!

Jag har ju skrivit en del om stumpans ångestlättnad det senaste halvåret, och tänkte komma in på det lite igen efter att idag ha läst en lite intressant forskningssammanfattning som delvis tar upp kommunikationen mellan tarm och hjärna. I den här studien, som författaren till sammanfattningen länkar till, talas en del om just hur kommunikationen kan tänkas gå till. Frågan är ju otroligt intressant, inte sant..? I den här studien tar man sedan upp en mycket intressant teori, nämligen att kommunikationen mellan mag-/tarmsystemet och hjärnan går via den tionde kranialnerven – kanske mer känd som vagusnerven. Läser man runt lite mer, går det att hitta massor på ämnet och jag insåg ganska snart att det mest var jag som var lite ”sent ute”… Mycket intressant finns det i alla fall att läsa, bara att hugga in! Varför är det intressant..? Vagusnerven är en mycket lång nerv, som rör sig ”kringirrande” hela vägen från hjärnan ner till buken där den innerverar de inre organen. Vagusnerven är en del av det sk parasympatiska nervsystemet, vilket tillsammans med det sympatiska nervsystemet utgör det autonoma (icke viljestyrda) nervsystemet. Den parasympatiska delen av det autonoma nervsystemet aktiveras när vi är i vila, inte utsätts för stress. Aktivering av det parasympatiska nervsystemet innebär att hjärtverksamheten minskar, blodtrycket sjunkger, mängden stresshormoner sjunker och mängder ”må bra-hormon” ökar, och matsmältningsapparaten stimuleras. Kroppens läkningsprocesser förbättras också. Just det faktum att vagusnerven har denna utsträckning, är det vi utnyttjar vid flertalet tekniker för ångesthantering (bukandning, motståndsandning etc). Vi jobbar då på att stimulera vagusnerven, och få den lugnande effekten.

Detta står i kontrast till det sympatiska nervsystemet som aktiveras vid stress. En aktivering av det sympatiska nervsystemet resulterar i omfördelning av blod bort från matsmältningsapparaten, omfördelning av blod bort från huden, vidgning av pupillerna, ökad slagfrekvens på hjärtat och ökat blodtryck, samt ökad utsöndring av glukagon samt minskning av insulin i syfte att frigöra kroppens energireserver – vi står redo för fight or flight helt enkelt. Så, efter denna minilektion i neurologi – vad har det med ångest att göra..? Blir man inte ganska nyfiken på vad vagusnerven faktiskt sänder för signaler till hjärnan om magen mår riktigt dåligt..? Tror ni att en irriterad/inflammerad tarm, en läckande tarm, stimulerar vagusnerven? Att den aktiveras, vilket den gör när vi är i vila och inte lever under stress..? Eller tror ni att vagusnerven istället ”träder tillbaka” och ger mer utrymme till det sympatiska nervsystemet, vår icke viljestyrka kamp/flyktvilja..? Det är naturligtvis inte konstigt att magproblem kan resultera i depression, ångest etc…

Från ”andra hållet”, har vi alltså det omogna nervsystemet och den starka mororeflexens influens. Mororeflexen är som jag har sagt tidigare en ren överlevndasreflex, den ”jobbar via” det sympatiska nervsystemet och gör oss alerta, vakna, redo att reagera på minsta lilla intryck. Som nyfödda är vi helt utlämnade åt vår vårdnadshavare, vilket gör mororeflexen otroligt viktig. Vi behöver kunna snabbt och instinktivt reagera på minsta hot och påkalla uppmärksamhet, annars överlever vi inte. Det här handlar alltså om otroligt viktig, stark primitiv respons. Barn med en stark mororeflex triggar det sympatiska nervsystemet, som dessutom via de ökade stresshormoner ytterligare förstärker effekten – det konstanta alarmbeteendet – och kastar barnen in i en ond cirkel av kamp/flykt. Fundera över det, och tänk sen på var barnen sen hamnar om de både har en stark mororeflex och en dålig tarmfunktion (vilket också i sig kan vara en konsekvens av den starka mororeflexen – i kris läggs som vi gick igenom ovan inte fokus på matsmältning och sjukdomsbekämpning utan på helt andra områden)..

Stumpan har haft en mycket stark mororeflex, vilket märkts i allt hon har gjort. Hon har också alltid haft en påtagligt (!) känslig mage. Enbart en konsekvens av mororeflexen, eller som ett resultat även av helt andra orsaker – tja det blir lite som att diskutera hönan och ägget och jag ger mig inte in i att försöka reda ut vad som initialt har påverkat utvecklingens gång. Jag förstår mycket väl att barnen har ärvt en ”dålig flora” av mig, som inte på något sätt har hjälpt. Så visst är det ett komplext system, men det intressanta är ju att hon under det här senaste halvåret har förändrats så enorm på det området! Vi har funderat mycket på den gigantiska effekten som moroträningen har haft, och även om jag har tänkt en del på att hon nog har hjälpts av att kosten äntligen har landat rätt så var det nog inte förrän idag som jag la ihop allt och förstod. Vi har balanserat hennes autonoma nervsystem. Kostomläggning, tillskott, probiotika, allt vi har gjort för att hennes mage ska må bättre har med all säkerhet gjort att ”vagusnerven nu accepterar att hon mår bättre” – om ni förstår vad jag menar. Vaguseffekten börjar så sakta få utrymme att arbeta. Stressen har reducerats, och det är mer ok att vila och låta kroppen läka. På andra fronten har vi jobbat med hennes mororeflex, och kraftigt kunnat minska dess effekt på det sympatiska nervsystemet – tagit henne ut ur den onda cirkeln. Istället för att hennes autonoma nervsystem såsom tidigare totalt dominerats av det sympatiska nervsystemet – med ett nästan konstant ångestpåslag som följd – närmar hon sig nu balans mellan sympaticus och parasympaticus. Inte konstigt att effekten på hennes ångest har blivit så stor…