Taktil njutning – inte alla förunnat

Sitter på förekommen anledning och reflekterar över hur annorlunda den taktila biten funkar här hemma nu på flera håll. Hos myset ser vi inte någon större skillnad ännu – hon har aldrig haft några större svårigheter på området och inga större förbättringar har kommit hittills eftersom hon ännu är så tidigt i sin träning. Det ska dock bli spännande att se om hennes taktila överkänslighet (vissa kläder, sömmar och sånt – ej i extrem tappning) kommer att påverkas.

Stumpan, har ju varit taktilt ”udda” hela tiden. Hon har alltid älskat hudkontakt och närhet, och hon var egentligen inte särskilt gammal när vi kunde börja lugna hennes med hjälp av strykningar eller försiktigt killande över ryggen. 3 år kanske..? Vi märkte ganska tidigt att när hon varit överbelastad så ”överkompenserade” hon det gärna med hjälp av taktila strategier, vilket jag skrivit om tidigare. Det blev tydligt i förskolan, och beteendet finns fortfarande kvar till en del. Hon är inte alls överkänslig när det gäller det taktila sinnet, utan är mer underkänslig om något. Hon tycks nu ha utvecklat en ganska stark känsla för kroppskonturerna (gränsen mellan kroppen och omgivningen), och även diskriminationsförmågan (förmågan att urskilja var och hur beröring sker) är betydligt bättre – även om detta ännu är ett område där hon kan fortsätta att utvecklas.

Lilleman, hade tidigt god diskriminationsförmåga. Redan när han började skriva och kommunicera i fyraårsåldern, så kunde han med lätthet identifiera långa ord som jag ”skrev” på hans rygg tex. Förmågan att känna kroppens konturer däremot, den har inte alls varit lika stark. Det i kombination med att han haft så oerhört svag proprioception har gjort att han under lång tid inte alls haft någon känsla för var han har haft sin kropp. Jag blev påtagligt påmind om detta när jag började läsa om proprioception i Ido´s bok, där han berättar att han inte alls har förmågan att avgöra var han har sina händer om han inte tittar samtidigt. När han ligger i sängen i mörkret, känner han inte alls var han har sin kropp vilket naturligtvis är väldigt ångestskapande. Så har det varit för lilleman, men han har kommit en lång väg redan.

Idag efter att vi kört vårt vanliga träningspass där han återigen visat hur extremt stor skillnad det ändå är på hans proprioception nu, så satte vi oss i sängen för att titta på film en kort stund. Jag började förstrött killa honom på armen, och kunde sen inte låta bli att förundras över just hur annorlunda det är nu.. När han var liten var han en sån bebis som jag inte fick sjunga för, han lugnades inte alls av detta eftersom det blev alldeles för kraftig input. Jag fick heller inte stryka honom över huvudet eller kroppen, han tog direkt bort min hand och visade med all tydlighet att det inte var önskvärt. Han kunde aldrig vara stilla, förutom möjligtvis när han ammades – kroppen rörde sig ständigt. Det första året, när han skulle sova, fick jag lägga min arm runt hela honom och låsa fast honom helt och hållet för att han ens skulle kunna vara halvstilla i sängen. Med ett stadigt tryck runt omkring sig, och mycket stimulering av mun och fingrar via amning och beröring så kunde han till slut somna. Överlag, så var tryck över stor kroppsyta och kraftig vestibulär stimulering (rejäla skumpanden i sjal eller vibrationer från vagn eller bil i rörelse tex) det som gällde för att han skulle kunna lugna sig.

Även sedan han blev äldre har ju detta kvarstått, mer eller mindre. Jag minns tydligt alla gånger när han varit sjuk med riktigt hög feber, eftersom de tillfällena då utmärkt sig så påtagligt just gällande den här biten. Då har han kunnat sitta helt stilla hos mig, bara vara och låta mig ösa kärlek över honom. Där har vi suttit, ofta försiktigt gungande, och jag har smekt hans huvud, armar, kinder. Han har då kunnat njuta och ta emot. Lite bitterljuvt inte sant..? Fantastiska stunder för mig som förälder, samtidigt som killen mått jättedåligt rent fysiskt. Men nu, när vi satt där uppe i sängen och tittade på film, så kröp han intill mig så som han nästan alltid gör nu för tiden. Jag började killa honom på armen, sen försiktigt dra med naglarna över halsen och käken. Jag strök honom över ansiktet, killade hans läppar, stimulerade hans hud överallt där kläderna lät mig komma åt. Killen bara njöt… Han vred på huvudet lite så att jag skulle komma åt bättre, tog min hand för att visa att han ville ha mer av något specifikt, satt där helt lugnt och bara delade den stunden. Bara vi.

Har man inte upplevt hur det är att ha ett barn som aldrig kan vara stilla, som det kryper i nonstop och som inte hittar någon ro hur än man gör, då kan man nog inte förstå det magiska i den upplevelsen. Det här är vanligt förekommande nu, och jag har tidigare knappt tänkt på det eftersom utvecklingen gått steg för steg. Det är nyttigt att reflektera, påminna sig själv, se skillnaden. Jag är så oerhört glad, både för min skull och för hans…