Utvärderingsdags igen

Så har det då gått två månader igen, och det är dags för ny sensomotorikutvärdering. Jag vet inte alls hur jag ska få till tiden med Stumpan – hon är ju rätt trött på dagarna efter skolan och på helgerna är vi rätt aktiva numera.. Myset ska börja få sig riktiga bedömningar hon också, nu när hon tränar ”på allvar” liksom. Men idag, började jag med Lilleman.

Det första som är värt att notera, är att han gjorde sitt morgonpass med sensomotorik och sedan gick igenom de två första sidorna av utvärderingen första dagen – under loppet av bara ett par timmar. Det pekar på en annan ork än förut, även om han mot slutet erkände att han var trött i huvudet av alla övningar. Jag lär kanske testa de sista övningarna igen i morgon för att få ett så rättvist resultat som möjligt, men det är ändå ett positivt tecken! Sen, är det ett rejält antal övningar där utvecklingen har stått ”relativt stilla”. Vad innebär det? Områden där fokus inte har legat, eller där hans motoriska svårigheter (praxisbiten ffa) är för stor för att övningen egentligen ska gå att genomföra – ja där har det inte hänt så mycket. Men ändå, så ser man sen på andra delar var saker och ting verkligen har snurrat på.. =) De alla häftigaste delarna hittills, är den förbättring jag kan se i balans, motorisk planering (mycket kopplat till imitationen och hur han nu tar sig an övningarna – jämför jag med för fyra månader sedan så är skillnaden i ”flyt” oerhört markant även om han ännu kämpar med alla moment), korsvisa rörelser och i handmotorik. Det här stämmer väldigt väl överens med den träningsinsats vi har gjort sedan sist, men jag var faktiskt inte beredd på att skillnaden skulle bli så pass stor!

Jag minns hur han såg ut för 1,5 år sedan när vi första gången testade diadochokinesi i fingrar.. Den totala oförmågan att få handens fingrar all alls röra sig så som han ville, låsningen liksom, och han oerhörda frustration över att det bara inte funkade. Att jämföra det med det jag ser idag, är så jäkla häftigt! Att se balansen utvecklas och se hur de där så helt nödvändiga praxisbitarna hela tiden nöts in mer och mer, det är ren skönhet. Han har så mycket grundjobb att göra, men han gör det. Jag gissar att jag kommer se en egentligen ganska måttlig skillnad rent krasst när jag följer upp reflexerna, men det är verkligen för att han måste nöta in alla olika delar på varje nivå så till fullo – han bygger upp allt från botten… Utvecklingen vi ser ligger på precis rätt områden, och även om det därför kommer ta lång, lång tid, så kommer han att komma långt. Långt… Ingen gång står det stilla, inte ens i närheten. Det är så häftigt att se, att få ta del av, så jag ryser av välbehag vid bara tanken.

You´ll see…