Generella träningstips – vestibularis

När jag satt och funderade härom veckan, lite så där färgad av mina tankar om Bamse-spelet under julhelgen, så insåg jag att jag nog är ganska sugen på att skriva lite om träning. Ge tips liksom. Jag vill påpeka att jag INTE kommer att ge lämna ut några specifika sensomotoriska övningar, både eftersom jag helt enkelt inte får göra det och för att övningarna ändå inte ger vad de borde om de inte sätts in vid rätt tillfälle – den initiala bedömningen behövs. Men, för er som inte har möjlighet att prova bedömning/träning, för er som har väldigt små barn, och för er som tror mer på den generella aktiveringen så tänkte jag dela med mig av lite tankar. I det kan sensomotoriken komma med, eftersom jag tänkte plocka fram lite tips som i alla fall stimulerar integrering genom att stimulera ”rätt” allmänaktivering.

För barn med balansproblem, med koordinationsproblem, med praxisproblem, med hyperaktivitet, överkänslighet, tonusproblematik osv, så är det ALLTID en god idé att jobba med det vestibulära systemet. Såsom jag har skrivit förut, så är det vestibulära sinnet det allra första sinnet att utvecklas. Det utgör grunden för alla delar av balansen, och är kärnan som sedan ger oss möjlighet att bit för bit utmana omgivningarna och därigenom utveckla alla delar av vår motorik. Det vestibulära systemet har också en väldigt central funktion när det gäller perceptionen, vilket innebär att nästan alla sinnesintryck kan påverkas/förvrängas om det vestibulära systemet inte fungerar som det ska.

Det vestibulära systemet utvecklas i livmodern, där barnen ligger i ett härligt lite ”tyngdlöst” tillstånd i fostervattnet. Gungandet fram och tillbaka, snurrandet, ”rullandet”, det är rörelserna som stimulerar denna utveckling. När mamma rör sig, när barnet rör sig, när reflexer triggas, då utvecklas det vestibulära sinnet. Även om de barn vi jobbar med inte ligger i fostervatten, gäller egentligen samma rörelser för att stimulera vestibulär utveckling. Detta innebär, att för att arbeta med grunden för balansen bör du låta ditt barn uppleva samma typ av stimuli. För ett nyfött barn, innebär det att vaggas i famnen, att bäras i sjal – gärna i olika ställningar – och att åka vagn. Det innebär också att försiktigt buffas i liggande på mage, sida och rygg, att ligga i stående eller hängande vagga eller på vyssan lull-tassar kanske. För oss innebar det till och med elektrisk gunga till Myset tex.. Ju mer desto bättre, vilket gör att hela den utvecklingen av ”tidigt självständiga barn” som ska ligga och lugna sig själva, inte bäras för mycket osv innebär en extra risk för barn med sensomotoriska svårigheter. All kroppskontakt, helst hud mot hud naturligtvis, stimulerar dessutom den viktiga taktila utvecklingen – vilket är sinnet som följer efter det vestibulära i barnets utveckling.

För ett lite större barn då? Samma princip gäller. Det som kan vara lite svårare att få till, är att ”isolera” de ”inre” intrycken ifrån de yttre. Ett litet barn vaggas till sömns, ligger och blundar mycket och får stimuli av vestibulära, taktila och proprioceptiv stimuli. Ibland även auditiv om omsorgspersonen sjunger eller talar, men fokus ligger ändå på de ”inre intrycken”. Ett större barn som är nyfiket, och absolut ett barn med vestibulära svårigheter, vill ogärna blunda och lugnas inte lika lätt av dessa aktiviteter. Det är helt enkelt väldigt fiffigt att träna på.. Att buffa ett större barn på ungefär samma sätt som du buffar en bebis, att bära ett trött barn i sjal med möjlighet att begrava ögonen mot mammas eller pappas bröst, att sitta med ett större barn i gungstol eller bara vagga fram och tillbaka i sittande – alla dessa är exempel på sånt som är värdefullt att ge barnet. Det finns också en mängd hänggungor, där större barn kan sitta och vila och kanske till och med få chans att somna under uppsikt. Att kanske leka långsamma, lite förväntansfulla lekar där barnet sakta rullas in i en filt och sedan ”letas fram” (rullas ut) igen kanske..? Här ställer vi ut vår ”gungsäng” på sommaren, där älskar ungarna att lägga sig med en filt och bara ligga och slappa – numera… =)

När vi började träningen så klarade Lilleman nästan ingen vestibulär stimuli alls, eftersom han system var så kaotiskt att han inte klarade att hålla koll på vad som var upp och ner. Minsta lilla han rörde sig på ett sätt som utmanade hans vestibulära sinne så var det som om hela hans värld vändes upp och ner – och hans mororeflex triggades med starka känslor och ångest som följd. Detta är viktigt att ha med sig; ett barn som ogillar den lugna, försiktiga vestibulära stimulin och som inte alls klarar att ligga stilla och ”ta emot den” – behöver den verkligen! Ha tålamod, jobba målmedvetet. Se det som ett väldigt långsiktigt projekt, en några minuter varje dag. Inledningsvis med syn- och hörselintryck nära för att ge stabilitet, men successivt med en minskning av dessa intryck för att låta barnet öva upp förmågan att ”känna inåt”. Slappna av och uppmärksamma de allra mest finstilta signalerna. Den mest avancerade formen av balans krävs för att vara alldeles stilla..

Värt att tänka på, är att naturligtvis aldrig tvinga och att vara uppmärksam på reaktionerna. Ett barn med en aktiv morareflex kan reagera starkt, och behöver mycket stöd. Här ligger dock basen, lyckas man bra här så har man vunnit oerhört mycket. Det lösgör många möjligheter…