Looking for the thing..

Jag minns när Sabina för första gången började skriva om förmågan att ”leta”, att liksom söka efter saker man inte kan se. Jag minns sen också säkert varenda inlägg hon har skrivit, och hur extremt fascinerad jag var av att läsa om hennes dotters framsteg på området. Det där helhäftiga i att ungarna faktiskt använder blicken för att söka av, rör sig runt i rummet och till och med tittar bakom saker, lyfter på saker, öppnar saker… Hur basic som helst naturligtvis, för ett barn med en ”typisk” utveckling. För ett barn med stor sensomotorisk problematik och framför allt med stora vestibulära samt visuella problem, så är det långt ifrån lika självklart. Det kändes ouppnåeligt, i ordets absolut rätta bemärkelse. Jag minns också hur jag under hösten tappade hakan i omgångar av att se lilleman gå runt och undersöka omgivningen. Liksom bara se sig omkring ordentligt för första gången, märkbart notera saker och gå fram och titta på dem. Sen den kanske största grejen av alla, när han började dra ut och lådor och kolla igenom innehållet i dem… Ibland plockade han till och med upp en leksak som han sen sysselsatte sig med en stund. Så fantastiskt, så makalöst häftigt att se…!

Lilleman gillar ju som sagt TV-apparaterna, med spel och filmer, och möjligheten att knappa runt via fjärrkontrollen och styra vad som ska hända. Just nu, har han haft lite renässans gällande gamla Disney-filmer. Han har under sportlovet (då stumpan har varit hemma och det av naturliga skäl blir lite mer stoj i hemmet) gått undan när han känt behov av det, och ofta då hamnat uppe på tjejernas rum framför Disneyfilmerna. Helt ok naturligtvis, fint att han nu känner att han behöver gå undan och har en strategi för att lösa sitt problem liksom (hemma i alla fall…). Men sen kan det ju bli lite för mycket av det goda också, så jag började gömma undan fjärrkontrollen när jag tyckte att han hade tittat nog för tillfället. Väldigt roligt var det då att upptäcka, att han faktiskt väldigt noga uppmärksammade mig och såg var jag gömde den… Så fort jag vänt mig om, plockade han fram den igen. 🙂 Så.. jag fick gömma bättre naturligtvis. Igår kväll, hör jag att nån rumsterar om uppe, och går för att se efter vad som händer. Synen gav mig ett stort leende på läpparna, såväl som lite hjärtklappning. Där uppe i rummet, håller lilleman på och letar. Och jag menar letar… Han tittar på alla hyllor, bakom TV-n, på byråerna, under byråerna, i alla byrålådor, i leksakslådor, i leksaksspisen… =D Ett sånt otroligt medvetet sökande efter något mycket specifikt som han verkligen ville ha..!

Följa instruktioner funkar inte, det är liksom en koppling lite högre upp. Men den här basen vi jobbar på, den blir onekligen mer och mer stabil att stå på. Det är så himla häftigt att se skillnaden, jämföra hur han förhåller sig till sin omgivning nu med hur det såg ut förut. Se hur han kan använda kroppen, förvisso fortfarande i enkla övningar men på ett så helt – på alla sätt – annorlunda vis än tidigare. Bara att böja sig ner, innebar en stor utmaning förut. Att liksom få kroppen att lyda tanken. Har man inte sett ett barn med den här typen av problematik på nära håll, och verkligen betraktat barnet med sensomotorikögon – förstått vad det är man ser – då är det nog svårt att föreställa sig hur det var och hur det är. Vari skillnaden ligger liksom. Stort och häftigt är det, och jisses vad mycket roligt vi ska ha i sommar..! Tänk, för första gången sedan spädbarnsåret finns möjligheterna liksom för att leka motoriska lekar. För att röra sig på stora ytor, hantera enkla föremål. Det ska bli oerhört spännande!