Tid, hur känns den i kroppen och hur får man svar på sina frågor?

En sak som alltid har varit svårt för Stumpan, är det här med tidsuppfattning. Även för Myset på sätt och vis, men hon har ju aldrig varit i samma ”kaos” som Stumpan var i tidigare så svårigheterna har inte varit lika framträdande hos henne. Lilleman, han är ju lite svår att bedöma som vanligt. Han har oerhört god teoretisk uppfattning om allt, men hur alla saker faktiskt känns i kroppen tror jag inte att han har koll på. Jag är rätt övertygad faktiskt om att han inte har koll på det, det är ju en stor del av det sensomotorisk jobbet för honom – att ”komma ner i kroppen” med all kunskap så att han inte bara förstår allt i teorin och resonerar kring det, utan också kan förhålla sig till tid och rum rent praktiskt. Få en känsla för vad orden innebär liksom.

Jag har ju skrivit i omgångar förut om Stumpans tidsuppfattning, och bland annat i det här inlägget kunde man ju tro att jag hade kommit på något riktigt bra – men faktum är att den insikten faktiskt inte hjälpte Stumpan särskilt mycket alls. Den hjälpte mig en hel del när det gäller att förstå hur pedagogiken kan se ut, men den hjälpte faktiskt inte Stumpan. Varför..? Jo, för att hon inte hade någon känsla alls i sin kropp för vad det var vi ville förmedla. Hennes vestibulära funktion var ännu inte tillräcklig, så hon hade ingen känsla för var hon befann sig – vare sig var i rummet eller var i tiden..! Hur praktiskt vi än gjorde det, så fanns inte förutsättningen där rent sensomotoriskt för att kunna sortera ut den dimensionen och få en känsla för vad den innebar. Vi jobbar under förskoleklass oerhört mycket egentligen med tid; då blev dagsschemat till slut riktigt viktigt, och vi jobbade med mängder av visuellt stöd för att tydliggöra dag, vecka, månad, årstid, år. Vi jobbade med ramsor och lärde henne allehanda sekvenser som hon ännu kan, vi jobbade varje dag med att försöka få in den där känslan för vad som har varit, vad som är och vad som komma skall – och vi trodde nog på sätt och vis att vi hade lyckats. Det är egentligen inte förrän nu som jag inser hur fel vi hade.

På UnikFamiljs FaceBook-sida har jag lagt ut några korta beskrivningar av exempel på hur kvarvarande rester av vissa reflexer kan se ut hos barn (oroa er inte, jag har insett att jag nog ska lägga ut de beskrivningarna här också) när det gäller både balans och motorik, samt perception och inlärning mm. När jag skrev om TLR (tonisk labyrintreflex) härom veckan så slog det mig plötsligt; nästan alla de ”akademiska” förändringar vi har sett hos Stumpan under den här perioden kan i stort sett kopplas just till TLR. En av de stora bitarna som är aktuella just nu, är tidsuppfattningen. Vi kämpar fortfarande med de sega sista delarna av TLR, på samma vis som vi envist har fått nöta in mororeflexen, så helt framme är vi inte än – men skillnaden är ganska fantastisk. Det smög sig försiktigt på redan i somras, med nån enstaka – den allra första – tidsrelaterade frågan som inte handlade om att ”det måste ske nu, genast eller på en gång” (vilket ju i sig är tidsbegrepp men visar på att dimensionen tid liksom inte har infunnit sig än). Nu märks det att tålamodet är bättre, att tidsspannet inom vilket hon existerar och är medveten liksom varierar och överlag växer, att hon intresserar sig för när i tiden något har skett och inte längre bara för var i tiden det har skett. Förstår ni skillnaden? Hon har kunnat tala om saker som har hänt tidigare eller som ska hända även tidigare, men ”tids-axeln” har inte funnits utan hon har liksom bara associerat det till en viss bild eller händelse och helt enkelt fokuserat på var det hände istället; var det här/där, hos a/b, var det när vi gjorde x eller y, fick jag z eller x liksom… Successivt under hösten har också språket liksom börjat treva sig åt den här bredare medvetenheten, med experimenterade kring tempus som inte alls har landat än men som hela tiden utvecklas.

I förrgår samlade hon sig för att fråga mig något, och när hon kom igång så stod det klart att det handlade om just att hon önskade få en tidshållpunkt av mig; vi bakade chokladkaka på nyår, och hon ville helt klart göra om det och var inte längre nöjd med mitt ”det kan vi göra någon dag”. Så hon pekade på sitt veckoschema och frågade mig;
– Vilken på schema ska vi baka chocolate cake mamma..? (ja det är ganska mycket engelska här hemma nu, och att hon samlar sig så pass mycket beror mycket på sina språkstörningsrelaterade ordmobiliseringssvårigheter, hon hittar inte orden hon vill förmedla helt enkelt)
Jag tog tillfället i akt och gav henne naturligtvis modellen:
– ”När” ska vi baka chocolate cake..? Ja du…
Hon tittade missnöjt på mig och upprepade:
– Nej, vilken på schema ska vi baka chocolate cake??
Fingret pekade envist på schemat..

Det tog någon sekund innan den landade hos mig, den där insikten om att ”när” inte alls har haft den betydelsen för henne. Att ”när” inte har handlat om tid, fastän det gör det. Att ”när” har varit helt luddigt för henne ända tills nu, för att hon hittills inte har haft känslan i kroppen för vad det är tidsbegreppen vill beskriva. Att det inte alls är konstigt att hon inte har använt ordet själv… Sen kände jag ett mycket behagligt lugn sprida sig i min kropp, och jag förklarade:
– Du menar ”vilken dag ska vi baka chokladkaka? ”När” betyder ”vilken på klockan”, ”vilken på schema”, ”vilken dag, vecka, månad” eller så. Så ”när” – vilken dag – ska vi baka..? Vad sägs om på lördag?
Hon nickade mycket nöjt och berättade för lillasyster som lyssnat nyfiket på vårt samtal, och sen har hon återkommit till det här vid flera tillfällen de dagar som har gått. ”Mamma, på lördag ska vi baka chokladkaka!” Utan tjat. Utan otålighet. Med ett helt nytt lugn liksom. Och visst, det har inte hänt över en natt – det var heller inget magiskt som hände just vid det här tillfället. Men det var nu insikten nådde mig, det var nu som jag insåg varför det andra inte fungerade, varför det inte gick fram och varför begreppen fortsatte att vara ”öar av kunskap” i det här havet av förvirring innan. Varför tålamodet har förändrats så påtagligt den sista tiden, trots att hon absolut har sin ADHD och kan vara både impulsiv och explosiv i sitt viljande av att saker ska ske nu.

Under hösten så har hon jobbat sig närmare den här känslan, och nu börjar den blir riktigt konkret hos henne. Hennes frustration under de där korta kommentarerna visade så tydligt att hon nu hade fullt klart för sig vad det var hon ville veta; hon ville veta NÄR, var ute efter just specifikt tidsaspekten, den sagittala dimensionen – känslan var fullt närvarande i hennes kropp på ett helt nytt sätt och jag inser att allt tidssnack nu kommer ta en helt ny vända. Alla gamla begrepp, allt visuellt stöd, det kommer komma tillbaka i samma eller i uppgraderad version. Igår gjorde jag i ordning en nyare version av Tina Wimans årscirkel, och den har nu kompletterats med alla barns och nära släktingars födelsedagar, med högtider, diverse tidsbegrepp osv, och samtalen är redan igång. Både hon och lillasyster frågar och kommenterar, och häromdagen förklarade Stumpan för mormor precis i vilken ordning som alla nu under året komma att fylla år =). Tänk att man liksom inte fattar förrän det ramlar ner över en..? Jag har sagt det förut och kommer säga det många gånger igen; om ditt sätt att förmedla kunskap inte fungerar så har det en anledning, BYT TILLVÄGAGÅNGSSÄTT! Förstå mer! Det finns fasen inga undantag…

(bilden är tagen halvvägs in i skapandet eftersom jag inte vill lägga ut namn osv, allt har kompletterats men på liknande sätt – finns även utrymme för ”typiska aktiviteter” el liknande om man drar ut den på A3)

Och allt kommer funka.. =) Det kommer inte lösa sig direkt, men det kommer vara en helt annan sak att jobba med och diskussionerna kommer ha en ständigt ökande mening för henne nu. Struktur, minne, historia, allt kommer landa bit för bit. I´m not saying it´s the ONLY way to do it, men det här är helt enkelt ett väldigt bra sätt att göra det. Tänk så mycket lättare det är att förstå, när man faktiskt förstår..! Rent krasst, är jag också övertygad om att den nya dimensionen kommer att förändra matematiken för Stumpan när den landat ordentligt. En stark vestibulär kärna löser många, många problem…