VESTIBULARIS – ÖVERKÄNSLIG ELLER UNDERKÄNSLIG? HUR MOROREFLEXEN KAN PÅVERKA

Som jag skrev om tidigare, så är ju vestibularis alltså själva balansorganet. Det vestibulära systemet känner av huvudets läge/lägesförändringar och acceleration, och ansvarar sålunda för att förmedla information om vad som är upp och ner i världen, hur snabbt vi rör oss osv. Somliga barn ter sig extremt okänsliga för vestibulär input; kan snurra hur länge som helst utan att bekommas, gungar helt galet, och tycks inte ha några gränser för sina rörelser. De har överlag ganska svårt för att vara stilla. Andra barn ter sig istället extremt känsliga för vestibulär input; vågar knappt röra sig, blir otroligt lätt åksjuka, är livrädda för att gunga, och tippar omkull så snart de vänder sig om. Sen, för att komplicera saken ytterligare finns de de barn som tycks ganska okänsliga för viss sorts vestibulär input (som gillar att snurra i all sköns former, och som älskar att åka vagn/bil osv) men ändå verkar livrädda för andra typer av vestibulär stimuli (som avskyr att sitta ostadigt och gunga till, och som blir alldeles stela i kroppen av buslek där de tippas omkull eller kastas i luften). Hur får vi nån ordning på allt detta..?

Min erfarenhet är att man inom ”skolmedicinen” tenderar att säga över- eller underkänslig rakt av, utan att egentligen kunna ge råd om hur man kan påverka detta. (Eftersom många barn ÄR rädda och lite försiktiga, handlar det nog oftast om att barnen med lite större problematik bedöms ”överkänsliga”…) Är barnet underkänsligt är det inte ett så stort problem utan då har man helt enkelt ”en galenpanna som är lite klumpig”. Är barnet överkänsligt så tipsas man om ”desensitisering”, att helt enkelt provocera och successivt vänja barnet – öka toleransen. Tidigare tillhörde jag nog också den här skaran… Efter att ha jobbat länge och på olika sätt med mina egna barn har jag fått ändra uppfattning. Efter att ha fått lära mig andra sätt att se på det hela, har min syn vidgats.

Ett barn som är lätt underkänsligt för vestibulär input – utan komplicerande faktorer, kanske klarar sig ganska bra. Det beror egentligen alldeles på hur pass underkänsligt barnet är. Uppfattar du inte de inre signalerna, så är du sällan särskilt rädd. Å andra sidan, får du ju heller inte chans att reagera adekvat på saker som händer! Ett barn som är underskänsligt i liten grad kanske fungerar kanske riktigt bra, men ett barn som är kraftigare underkänsligt får alltför svaga signaler från sitt vestibulära system för att kunna ha bra koll på upp och ner, på var balanspunkten finns, och kan därmed heller inte uppfatta förändringar och vid dessa förändringar parera. Balansen blir alltså dålig, och man kanske framför allt kan se att den ”statiska balansen” blir dålig – att det är jättesvårt att balansera när hen rör sig långsamt så tendensen blir att kompensera genom att ta stöd av hastighet. Ett kraftigt underkänsligt barn har mycket dålig balans, och genom att den normala balansutvecklingen har avstannat så får barnet troligtvis också svårt med övrigt motorik. Kommer ni ihåg vad jag skrev om här..? En god vestibulär funktion är en förutsättning för att de mer finstilta posturala funktionerna ska utvecklas, och den posturala kontrollen är en förutsättning för att den viljemässiga motoriken ska kunna utvecklas optimalt. Detta går att påverka genom att träna den vestibulära funktionen, hjälpa kroppen på rätt väg – hjälpa kroppen att hitta en adekvat och balanserad reaktion på den input som förmedlas.
Viktigt att komma ihåg är att ett barn som väldigt lätt tappar balansen, naturligtvis också kan bli försiktigt och räddhågset! Att tappa balansen, förlora kontrollen, är ju obehagligt. Om man felbedömer ett barn, tolkar det som överkänsligt istället för underkänsligt, så finns risk att träningen man väljer faktiskt till och med försvårar situationen. Varför?

Om du har ett barn som redan är underkänsligt för signaler, och så jobbar du på att utsätta barnet för mer stimuli (desensitisera), finns risk att du på grund av att barnet förlorar balanskontrollen triggar rädsla och en vilja hos barnet att i ÄNNU högre utsträckning försöka ”bortse från kroppens signaler”. De stänger av liksom, för att inte stanna kvar i den jobbiga känslan. Åt det här hållet var jag faktiskt själv på väg i början. Jag försökte distrahera barnen med något roligt för att de helt enkelt skulle stanna kvar i övningen. Det gick så länge jag höll mig inom vissa ramar, men de var ju inte alls uppmärksamma på det som de behövde träna… De var helt beroende av min sång/lek för att klara av övningen, och använde intensiv uppmärksamhet på mig/leken för att ”döva det jobbiga”. Vad de behövde var istället stöd i att träna på att ”vara i väldigt försiktig rörelse”, och ändå kunna uppmärksamma signalerna – rikta uppmärksamheten inåt! De behövde förbättra sin kroppskännedom, bli medvetna om sina egna kroppar och känslor – och lära sig tolka dem istället för att slå bort dem. Jag är helt övertygad om att sån träning också ger barnet betydligt större chans att lära sig tolka sina egna känslor. Det allra mest basala handlar om att kunna hantera emotionen (känsloupplevelsen i kroppen). När man kan hantera emotionen kan man lära sig att tolka den, och utveckla förmågan att uppleva den medvetna känslan. Något som barn inom spektrat ofta kan ha väldigt svårt med.

Ett barn som är överkänsligt, blir otroligt försiktigt och vågar knappt röra sig. Vill helst vara i stillhet för att inte provocera vestibularis alls, och med det kommer ju naturligtvis ganska många svårigheter. Även detta går att påverka. Genom att träna den vestibulära funktionen och ge kroppen chans att mer balanserat reagera, så kommer möjligheterna till utveckling att förstärkas påtagligt. Talar vi om ett barn som både tycks över- och underkänsligt, vilket jag tror kan vara fallet ganska ofta, tror jag att de många gånger är så att andra faktorer påverkar. Jag tror att reaktionen helt enkelt kan vara rädsla. Antingen en ”enkel” rädsla över att helt enkelt tappa balansen. Eller en betydligt kraftigare rädsloreaktion, som troligtvis ofta kan förklaras av ett närvarande mororeflex-mönster.

Mororeflexen är den där reflexen som testas när läkarna ”tappar barnet baklänges”, ni vet…? Barnet slår först ut med armar och ben, och drar ett häftigt andetag. Sen kommer skriket, samtidigt som barnet slår ihop sig med korsade armar och ben. Reflexen är en form av gripreflex, skriket syftar till att påkalla hjälp och rörelsen syftar till att ”gripa tag om föräldern”. Reflexen utlöses av något som barnet upplever som hotande; starka ljud, plötsliga synintryck, smärta eller ovarsam beröring eller plötslig lägesförändring. För att skydda kroppen mot fara, så producerar hypofysen stresshormonerna adrenalin och kortisol som lagras i musklerna. Mororeflexen är en överlevnadsreflex, ur ett evolutionsperspektiv helt nödvändig för barnets överlevnad. Den är närvarande direkt vid födseln, men den bör vara helt integrerad vid fyra månaders ålder. Om reflexmönstret inte försvinner, förblir barnet ”alltid i alarmberedskap” – överkänsligt för en eller flera typer av sinnesstimuli i syfte att kunna skydda sig själv. Barnet har inte kommit dithän i sin utveckling att det själv klarar att avgöra om stimulin står för ett reellt hot eller inte. När reflexen är integrerad, övergår den i den mer ”mogna reaktionen” – ”startle reflex” – vilken innebär att barnet istället hoppar till vid plötslig stimuli.

Långsiktiga effekter är om man väljer att tro på det här, ganska påtagliga. Vestibulära svårigheter, dålig balans och koordination. En allmän försiktighet. Problem med ögonmotorik och visuell perception, ljuskänslighet etc. Svårigheter med auditiv diskrimination, känslig för bakgrundljud. Allergi eller överkänslighetsreaktioner. Starka reaktioner på mediciner. Dålig uthållighet. Ogillar förändringar, etc etc. Sekundärt riskerar barnet pga sin överkänslighet att utveckla ångest, och extrema reaktioner på sinnesstimuli. Perioder med hyperaktivitet följt av extrem trötthet. Svårigheter med att ta beslut, svag självkänsla, starkt kontrollbehov.

Helt ärligt, det låter rätt bekant eller hur..? Nu sitter säkert många därute och tänker ”ja men då gäller det ju nästan ALLA barn med autism..!”
Ja… eller hur….? =) Tänk om det faktiskt ÄR så..?