Vestibularis – träning, komplicerande faktorer och effekter

Stumpans vestibulära känslighet var inte så påtaglig och tydlig för oss i början. Hon har alltid älskat att kastas i luften och snurras runt (detta var dock något som vi väldigt medvetet tränade med henne när hon var liten – tack och lov). Stumpan har aldrig varit uppenbart rädd för att gunga, snurras, kastas, och sånt. Inte om hon varit hos oss – som hon litat på. Visst ogillade hon till viss del ostadiga underlag, men det är mer så att hon har haft en viss underkänslighet som gjort att hon inte uppmärksammat svaga vestibulära signaler. Det har gjort hennes balans sämre är normalt. Hon nådde sina motoriska milstolpar i tid, men allt eftersom hon blev äldre la hon sig tydligare och tydligare i ”senare delen” av normalspannet – eller därefter. Hon har dock varit påtagligt rädd för plötslig vestibulär stimuli, och vestibulär stimuli som hon inte haft kontroll över. Hon har ”behållit kontrollen” i tillvaron genom att förlita sig helt och hållet på det visuella; hon är en betraktare som vill ha överblick över situationer för att inte ”bli rädd”. Befinner hon sig mitt i en situation hon inte kan kontrollera eller överblicka, stressar det henne otroligt! Hon har faktiskt lyckats kompensera för sina svårigheter väldigt ”bra” genom att använda två huvudsakliga strategier; blunda aldrig (!), och se till att alltid ta ordentligt med fart… Har man inte en tillräckligt stabil grund, blir det dock svårt när man kommer längre fram och kraven blir högre.

När vi påbörjade den vestibulära träningen, var hon otroligt aktiv! Hon kunde INTE sitta stilla, utan vände och vred sig, ”clownade” och pratade. Det var egentligen inte uppenbart att hon tyckte det var jobbigt, utan hon verkade mer ”omöjlig” – för att uttrycka det lite dåligt. Hon kunde skratta på ett sätt som jag då uppfattade fel, nu förstår jag att det var ett sånt där ”stress-skratt” som kom för att hon helt tappade fotfästet i tillvaron. Fastän hon agerade annorlunda än lilleman, så var det tydligt att det var något ”mer” som påverkade – något annat som var svårt och som jag missade. Även när vi hade kommit en bit på väg, efter ganska lång tid, så reagera hon otroligt starkt när vi försökte koppla bort den visuella biten. Vi kunde som en variant på vestibularisträning prova att låta henne sitta i en gungstol från IKEA, och så fick hon själv kontrollera när hon tittade/blundade. Hon försökte verkligen så gott hon kunde, men ångesten hos henne blev för stor när hon blundade och vi isolerade de vestibulära signalerna – hon höll andan och tårarna började rinna över kinderna på henne där hon satt. Varför..?? Jag tyckte så synd om min lilla tjej, och ville såg gärna kunna hjälpa henne men jag förstod inte hur. Jag kunde se att det handlade om en extrem ångest och rädsla inför de kroppsliga signalerna, något jag kunde koppla till hennes kroppskännedom, men hur skulle jag hjälpa henne igenom..? Vi backade, naturligtvis, men funderingarna slutade inte eftersom det varit så tydligt att det var något som var otroligt jobbigt för henne. Oavsett HUR jag försökte, så tog det tvärstopp när vi kom en bit fram – hon fixade det inte. Jag funderade MASSOR över detta, då det liksom inte stämde – visst saknade hon den finstilta balansen men hon var vare sig över- eller underkänslig i den utsträckning att reaktionen var adekvat. Det handlade om något annat!

Efter ett tag, då vi kommit en bit med övningarna för att minska reflexmönstren, så började vi jobba intensivt med övningar för mororeflexen. Reaktionen var omedelbar och bred; en stark känslomässig reaktion med stort behov av stöd direkt i anslutning till träningen, ett överlag betydligt ökat trygghetsbehov, kortare tålamod, mer utbrott osv. På skolan gick träningen sämre, hon hamnade i fler konflikter – inklusive med resursen – så vi fick backa tillbaka på många plan. Men sen, som genom ett trollslag, så dämpades allt så påtagligt när vi tränat ett tag. Den vestibulära träningen började fungera!

Lillemans problematik var redan inledningsvis annorlunda. Vissa saker rent vestibulärt/utvecklingsneurologiskt märkte vi egentligen tidigt hos lilleman; hans enorma ovilja att ligga på rygg på golvet eller skötbordet, hans ovilja att vara stilla, hans svårighet att gå ner i varv, hans avvikande tonus (märktes även med storasyster tidigt, men ingen tog det på allvar när jag tog upp det). Men under en period så var han ändå så där galet orädd! Sen slog det om,; han var mer tillbakadragen, ointresserad. Och han var rädd… Rädd för gunga, rädd för rutschkana, rädd för att klättra, rädd för det mesta. Inte så att vi hela tiden hade en rädd unge, inte så att vi märkte det i alla fall, men vid alla vestibulära provokationer så var han plötsligt panikslagen.

Vi fick anpassa övningarna väldigt mycket, och kunde inte alls isolera vestibularis utan fick mer jobba utifrån att successivt ”plocka bort” ett sinne i taget. Innan vi ens kunde börja med att isolera just vestibularis, fick vi alltså försöka hitta en nivå på stimuli från oss som tillät honom att slappna av i alla fall lite. Han KUNDE verkligen inte ”bara vara” – det var helt omöjligt!

Den utveckling vi sett som vi känner att vi direkt kan koppla till den vestibulära träningen innefattar:

- en minskad överkänslighet för ljud, och en minskad rädsla för plötsliga ljud
– ökad uppmärksamhet vilket innebär en påtaglig förbättring av den auditiva funktionen
– en minskad rädsla för vestibulära signaler, och genom att den vestibulära träningen började funka så har också balansen fått chans till en fantastisk utveckling!
– påtagligt förbättrat motorik på samtliga områden

- en förbättrad talförmåga!
– förbättrad koll på känslor.
– lugnare på kvällen och natten
– lugnare i vatten, så all vattenträning går bättre!
– påtagligt ökad förmåga att orientera sig i omgivningen och bland visuellt material; förbättrad förmåga att förstå det tredimensionella rummet.
– förbättrad förmåga att tolka samtliga sinnesintryck och skapa mening av sin omgivning, vilket öppnar för nya sociala möjligheter
– påtagligt ökad förmåga att använda sin logiska kompetens
– påtagligt förbättrad förståelse för samtliga abstrakta begrepp
– bättre planeringsförmåga, vilket ju hänger mycket ihop med förmågan att orientera sig!
– ökad initiativförmåga!

- minskad hyperaktivitet!

- bättre ögonmotorik! Detta inkluderar; eliminerad dubbelsyn, utveckling från helt frånvarande samsyn och 2d-seende till samsyn med 3d-upplevelse av världen, förbättrad kontrastsyn, förbättrad synskärpa (!), minskad skelningsproblematik. 


För alla barn har den vestibulära träningen haft en fantastisk effekt, på samma men också på hela olika sätt. Träningen har gett barnen en annan framtid, eftersom den grundläggande funktionsförbättringen slår igenom på samtliga områden. Rent sensomotoriskt finns fortfarande stora svårigheter med ett antal olika primitiva reflexmönster, men även detta har minskat påtagligt genom att den grundläggande vestibulära funktionen helt enkelt har blivit starkare. Det är dock värt att komma ihåg, att vestibularis har kopplingar till hela sex olika primitiva/posturala reflexer och att det krävs en god förståelse för det komplexa nätverket för att veta var man behöver börja nysta och hur man sedan går vidare. Barn är olika!