”Synterapi”

När barnen var små jobbade vi med TSS, tecken som stöd, under en period. Som träning och glädje köpte vi ett antal tecken-filmer, bland annat ett par ”Kom igång med teckensång” som ungarna älskade! De gick ständigt här hemma, framför allt Lilleman som är så musikgalen älskade dessa filmer och spelade dem om och om igen. Till slut, hade de i hanteringen blivit så repiga att vi fick kasta dem – de gick inte att spela längre. Det är uppskattningsvis ca arton månader sedan de försvann ur huset.

Igår, fick vi hem nya kopior av samma filmer. Eftersom det börjar röra på sig så sakteliga med Lillemans motorik, så ska vi försöka komma igång med TSS igen i förhoppning om att han successivt ska kunna börja teckna lite som stöd för den egna kommunikationen. Filmer var naturligtvis ett måste för oss föräldrar när det skulle dammas av förmågor, men också ett bra teckenträningsstöd till Lilleman tänkte jag. Så när jag fick hem dem, satte jag på ena filmen. Lilleman som just var upptagen med att springa runt i huset, tvärstannade och kom fram till TV:n. Han tittade storögt på skärmen, backade bak och satte sig hos mig, tog mina händer och la mina armar tätt omkring sig. Sen satt han där, alldeles tyst, och tittade. Länge. Det gick inte att ta miste på glädjen, men hans starka reaktion visade också något annat som jag inte riktigt kunde tolka. Så jag plockade fram iPaden och frågade:
– Kommer du ihåg sångerna vännen?
– Ja.
– Kommer du ihåg alltihop?
– Nej…
– Vad är det som känns nytt?

Han funderade en stund, provade skriva i omgångar men suddade och kom av sig, tittade på filmen igen och försökte på nytt. Det blev mest galet, och jag förstod att det var något som han inte alls visste hur han skulle uttrycka. Sist jag såg honom så här så berättade han att han börjat se i 3d, så jag förstod att vad det än vad så var det något stort. Jag suddade därför ut allt han skrivit, och frågade på nytt:
– Vad är det som är annorlunda vännen? Vad är det du reagerar på?

Det tog återigen en stund innan han började skriva. När fingret till slut hittade rätt sekvens på tangentbordet skrev han:
– Att allt är så mycket lättare att se nu. Jag önskar att jag kunde visa dig hur jag såg det förut…

Om man tänker tillbaka på var hans sensomotoriska utvecklingnivå låg för arton månader sedan och betänker allt som har hänt – inte minst just visuellt – under den perioden, så är det egentligen lätt att förstå. Hans visuella perception är helt och hållet annorlunda nu. Hans värld är annorlunda nu. I vardagen förändras allt så smygande och successivt, att han själv inte märker det på det viset (även om det är oerhört tydligt för oss andra). Att få gå tillbaka och titta på något som han kunde varje millimeter av för så länge sedan, och se det på nytt med bokstavligt talat helt nya ögon, det chockade honom.

Den sensomotoriska träningen har en enorm effekt på den visuella perceptionen, på ögonens motoriska förmåga och på många specifika funktioner som hjälper oss att processa all den stimuli som ögat tar in. Att jobba med sensomotorisk träning, stimulera den sensomotoriska mognaden hos barnet, kan göra massiv skillnad för hur barnets perception – inte minst den visuella perceptionen – utvecklas. Jag lovar er, att ni inte ens kan föreställa er i hur stor utsträckning… Det, är en riktigt häftig synterapi.