TÄNK HUR HANS VÄRLD SKA SE UT NÄR VI ÄR FÄRDIGA…

Sensomotorik – vestibularis, Sensomotorik – visuell perceptionOkt 29 2013
Ni som hängt med ett tag, ni vet ju hur lilleman har det – och hur han har haft det. Ni har läst där jag berättat om han hur han inte kan följa föremål med blicken, utan bara ser en suddig bild då. Ni har läst om hur han inte kan fixera på stillastående föremål, eftersom de då försvinner från hans syn. Ni vet om hans tvådimensionella seende och hans begynnande förmåga att ibland kunna se i tre dimensioner. Ni vet också, hur svår hans är värld är eftersom han ser dubbelt. Ni har läst om hur jag så totalt fastnat för den här sensomotoriska träningen, då jag sett hur fantastisk den är. Den som har tagit min stora tjej över den där magiska gränsen – från att ha en inneboende förmåga hon inte kunde använda till att ha något reellt att fästa sin kunskap på. Den har också tagit lilleman från ett totalt kaos, till en värld där han börjar känna vad som är upp och vad som är ner – en yttre värld han börjar förstå och kunna relatera till. Det i sig, är magiskt. Jag är helt och hållet övertygad om, att mina barn inte hade klarat sig utan den sensomotoriska träningen. Utan den hade stumpan fått kämpa och kämpa med skolan, förgäves. Hon hade mycket möjligt landat i en utvecklingsstörningsdiagnos till slut, då människor runt omkring henne inte hade förstått varför hon ständigt ”fastnade” – gällande nästan allt. Lilleman, han hade inte haft en chans utan träningen. Alls. Han hade varit helt instängd i en galen kaotisk värld, nästan helt oförmögen att interagera.

Det är magiskt. Allt det här är troligtvis inte lika fantastiskt för er som för oss, det kan det inte vara för ni har inte sett var han befann sig. Ni har inte sett den totala oförmågan, och vilken förändring han genomgått de senaste veckorna. Vi jobbat faktiskt inte ens med reflexerna än..! Ni vet ju att vi jobbade med moro förut..? Men vi slutade, la om taktik. Om jag inte nämnde det då, så kan jag göra det nu.. 
I stumpans fall var mororeflexen så totalt dominerande. Hon hade jättesvårt för all vestibulär träning, eftersom hon var så panikslagen inför känslan den väckte i henne. Så där fick jag fokusera på moro, och även om hennes mororeflex ännu är stark så räckte det med att jag lyckades tvinga tillbaka den där totala dominansen något för att hon skulle kunna börja jobba – och då föll massor på plats på kort tid. I lillemans fall var det ”tvärtom”. Hans vestibulära funktion var så svag att den höll hans mororeflex aktiv (sån är i alla fall teorin, och hittills verkar den stämma helt och fullt). Hans rädsla hölls aktiv av att han verkligen inte hade nån koll på upp/ner, fram/bak, höger/vänster i relation till sig själv i olika lägen. Ingen alls.

Efter att det finska teamet varit här, så la vi alltså om träningen lite. Vi la ner moroträningen i det här läget, och gjorde om den vestibulära träningen. Det fungerade inte riktigt, så på eget bevåg plockade jag tillbaka den gamla vestibulära träningen OCKSÅ. Han har alltså den senaste tiden haft två övningar för att helt enkelt stärka den vestibulära funktionen – helt fundamentalt, samt en väldigt grundläggande motorikövning för att försöka få ordning på de motoriska nervbanorna. (För att läsa mer om den vestibulära dysfunktionen, läs tex här. Det går att läsa en hel del om vestibulär funktion och dess koppling till visuell perception, en del att detta sammanfattade jag kort här.) Vi har i övrigt varit så otroligt trötta under en lång period här, jag har haft rätt dåligt samvete för att all annan träning liksom fått ligga nere. Den ork jag har haft har jag fått lägga på stumpan och matematiken. Lilleman har ”bara varit”, fått chans att landa i det nya. Vi har inte tränat ögonen alls, mer än det han själv gjort i vardagen. Ändå har vi sett hela tiden hur det trillar mer och mer på plats. Igår, svarade han till och med helt spontant ja OCH nej på flera frågor vid olika tillfällen. Och igår.. När vi suttit och talat om ögonen en stund, och jag ställt samma fråga på en mängd olika sätt – och testat honom flera gånger för att se om det han sagt verkligen kunde stämma. Om det fanns en chans… Då tog han iPaden och skrev:
”Jag ser bara en hela tiden nu mamma.”

Hans dubbelseende är borta.