VISUELL PERCEPTION – PERSPEKTIV

Att vi alltid trott att stumpan ser jättebra, kommer av att hon redan som liten såg allt. Hon noterade saker långt i fjärran och kommenterade, sen fick vi stå en bra stund och leta innan vi kunde förstå vad hon pratade om. Hon kunde komma hem, gå in i ett rum och direkt gå fram och plocka upp ett nytt föremål som lagts någonstans där inne. Hon såg allt sånt. Även om jag därför visste att hon såg ok, att hon uppmärksammade detaljer och förändringar, så kunde jag över huvud taget inte förstå vidden av det hela förrän maken började prata om hur det är för honom.

Vi har tillsammans två huvudexempel som åskådliggör den gigantiska skillnaden mellan hans visuella perception och min… Jag, är en sån som ser det ”viktiga”. Jag ser samband, jag sållar bra, är överlag en sån som ”passar in” i den här världen där vi lever. ”Oviktiga saker” registreras liksom inte, och jag har många gånger fått höra att jag är dålig på att leta – mest för att ligger föremålet inte på en logisk plats då finns den liksom inte. Jag klarar mig bra, men maken tycker att jag är rätt handikappad… Han, ja han är ju bara precis tvärtom..!

För ett antal år sedan bodde vi i stad rätt långt härifrån, där maken studerade. Vi hade en lägenhet, som vi möblerade om rätt flitigt – inredning har alltid varit kul. En av sakerna som kom och gick i möblemanget, var makens trumset. Han har spelat rätt länge och även i de perioder då han inte haft möjlighet att faktiskt spela, så har han gillat att då och då sätta upp setet och liksom ”känna lite på det”. Den aktuella eftermiddagen hade jag kommit hem från jobbet, och satt mig framför TV:n. Jag irriterade mig på ljuset från fönstret, och gick för att dra ner persiennerna. Det blev svårt att nå för något stod i vägen, så jag bökar mig liksom lite runt innan jag småfrustrerad vänder mig om och noterar ”aha, fasen trumsetet står i vägen..!” När jag berättade det här för maken, så där lite med självdistans kring en sak vi ofta skämtat om, så dumförklarade han mig nog totalt. Han kunde inte FATTA hur jag INTE kunde notera att ett helt trumset stod uppställt i vardagsrummet (!), medan det för mig liksom inte var en grej – ibland stod det uppställt någonstans och andra gånger inte. Oavsett var det inte av betydelse för mig. Nån som känner igen sig..? Eller är jag helt vansinnigt knäpp..?

Maken å andra sidan, exemplifieras genom hans reaktion vid en av våra många skogspromenader här hemmavid. Det var långt senare, när vi passerat Lotta Abrahamssons föreläsning och insett att han var lite mer udda än vad vi tidigare trott… Vi pratade mycket om skillnader då, och maken hade börjat se lite annorlunda på hur han såg så samtalen gick ofta via visuell perception. Den aktuella dagen var vi ute med hela familjen, första gången på kanske en vecka eller två. Helt plötsligt, mitt i skogen längs en liten stig, stannar han till och vänder sig till mig. ”Öh du… vet du att den här grenen inte låg här förra gången vi passerade..? Är det sånt du liksom… vet… eller inte..?” *hakan föll till marken* Han pekade på en lite större gren, helt o-speciell, som låg vid sidan om stigen – mitt bland alla andra grenar, allt ris, alla stenar och granar. Då till slut insåg jag, att vi inte talar om samma saker när vi pratar om detaljseende…

Han har efter det kunnat ge otaliga exempel på just samma detaljkänsla. Som han själv beskriver det, noterar han inte allt på så vis att det medvetet registreras – men ser han samma ”bild” igen så ser han alla avvikelser. På samma vis ser han sånt som avviker från det han förväntar sig i övrigt – han ser inte bara det men det tar upp en del av hans fokus i och med att det registreras. Jag tänker mig det som en annorlunda variant i processandet av sk ”visuell figur-bakgrund”. Han tycks inte ha svårigheter med att urskilja detaljer, alls, men kan ha svårt att urskilja det meningsbärande i en bild – lika som dottern. På vissa sätt är det en svaghet, men det jag tänker är att det först blir en svaghet om man inte lär sig att skifta perspektiv också.

Jag använder mig av ”enkel och vanlig logik” mestadels när jag löser saker. Jag har inga svårigheter med att lyfta blicken och skapa mig en övergripande blick av den information jag behöver ta in. Maken, tar in annan information. Kuriosa men intressant, är att det är till maken som halva släkten ringer när de letar efter saker. Letar de efter något som kan finnas på en plats där maken har varit, då ringer de honom. Numer ofta innan de orkat leta också… =) Är det ett föremål han känner till, så kan han visualisera formen av föremålet i huvudet och liksom scanna igenom alla olika områden där den kan finnas – tills han hittat var han senast sett den.

På samma sätt presterade han bra han under utredningen på ett deltest där man ska titta på ett A3-ark med symboler – en väldig massa ringar med antingen bokstäver eller siffror i. Uppgiften var att på uppmaning markera tex ”alla inringade tvåor” med ett streck. Den svåraste delen innebar att markera ”alla inringade tvåor och alla b:n” som exempel. Ringen som sådan förvirrar honom, han säger ärligt att han pga ringen måste titta flera gånger för att våga lita på att en fyra verkligen är en fyra. Något jag tolkar som en svårighet med just figur-bakgrund. Men vad han gör, är att han hittar en aktuell tvåa att fokusera ordentligt noga på – för att verkligen pränta in bilden i hjärnan. (Denna procedur gör att han är långsam i uppstart, och det var generellt så – hans enda något lägre värde..) Sen, ”ställer han om blicken” så att han fokuserar på en punkt ”bakom ytan” (i det fallet en punkt någonstans mitt emellan bordsskivan och golvet) så att hela den totala bilden blir suddig – för så länge han håller den ”blicken” ligger allt oväsentligt kvar suddigt i bakgrunden medan den ”rätta formen syns skarp”. Sen är det bara för honom att markera.

Strategier, det är vad det handlar om. Perceptionen är annorlunda, men inte felaktig. Maken såg annorlunda när vi träffade i jämförelse med hur han ser idag. Vi har haft lite synterapi utan att veta om det, i alla diskussioner där jag uppmanat honom just att ”lyfta blicken”. Innan, visste han inte vad folk var ute efter. Ingen hade kunnat förklara det för honom på ett sätt så han förstod. Betygen genom grundskola och gymnasium ligger långt under vad han helt klart han kapacitet för. Men om man tvingas bortse från allt som är naturligt, starkt och bra och istället tvingas lära sig allt på ett sätt som för den egna personen är helt onaturligt, ologiskt och där man inte har möjlighet att utgå från sina styrkor utan tvingas förlita sig på sina ”svagaste förmågor” – då misslyckas man. Maken hade helt enkelt behövt stöd i att utveckla fler strategier där hans styrkor togs till vara, istället för att pressas in i en mall där han inte alls passade. Det handlar faktiskt inte om att kunna eller inte kunna, så svart och vitt är det inte. Det handlar om vad man har fallenhet för, hur man skapar mening och logik, hur man förstår, hur man får möjlighet att lära sig. Om det naturliga alltid har varit att titta på detaljer och ingen lyckats förklara att man faktiskt behöver se till den hela bilden – då ser man den heller inte.

En annan del av vår egen ”kartläggning” är just den kring att se samband. Maken klarade även den delen på utredningen väldigt bra (det mesta gick ju faktiskt bra..), trots att han tidigare i livet troligtvis hade haft svårt med just detta. Det är till och med så att när psykologen skulle förklara övningen för honom, innan de påbörjade deltestet, så lät det så här:

”Kan du säga vad som är likheten mellan en fågel och en björn?”
Maken sitter och klurar, börjar fundera på om det kan vara att de har nån form av fjäderdräkt/päls (alltså inte hud), eller att de bor i skogen – men det gör ju inte nödvändigtvis alla fåglar…. Eftersom psykologen ser att han ”gör det svårare än vad det är” så säger hon; ”ja, alltså de är båda djur!”
Maken skrattar lite generat och sen drar de igång, och han klarar övningen mycket bra. En av de sista uppgifterna var något i stil med ”vad är likheten mellan havet och musik..?” När han berättade det började jag lyfta min blick rejält, och fundera över flummiga varianter som att de båda skänker lugn eller så. Maken blir lite osäker på sig själv, rycker på axlarna och säger ”jag tänkte liksom att de ju båda är vågrörelser”… Specifikt, lite tekniskt, inom rätt sfär. Trots att jag är den som har lättast för, kanske jag totalt sett skulle ha presterat sämre? Maken tittar fortfarande spontant på detaljer, och behöver ibland en liten knuff i rätt riktning för att komma igång. Men när han väl lärt sig att skifta perspektiv, så var det inte svårt för honom. Då föll många saker på plats, och detta blev just en av de styrkor som utredningsteamet verkligen plockade fram och pekade på när han fick utredningsresulatet. Det visar på hans höga intelligens…

Erkänn att det är lite intressant? Han kunde inte se vilket samband som kunde finnas mellan ”björn” och ”fågel”, men får jättebra poäng på IQ-testet just mycket pga sin styrka i att skifta perspektiv. Kanske vi skulle lära alla barn detta..? Eller vad tror ni..? 😉

Dottern då? Hon har alltid varit kravkänslig, och saker hon inte har förstått direkt har hon gärna lagt undan. Allt som har handlat om relationer, samband, sekvenser var tidigare svårt – hennes styrkor har legat på andra håll. Appar om samband och så, har hon aldrig gillat – bara pekat hejvilt på och stängt ner. Och ändå, har vi sett att när hon kör logiska appar och liknande, löser problem, så gör hon det himla fiffigt. Why? Hon har inte skiftat perspektiv. Why? Hon har inte förstått att det varit det vi varit ute efter. Det ansvaret ligger på oss – INTE HENNE.

Insikten till detta började nog när jag lyckades hitta en alldeles underbar internet-kontakt vid namn Pia Wallenkrans. För er som inte känner till henne, så är det ett hett tips. Hon har varit en föregångare här i landet på sitt område, och även om hon inte jobbat särskilt mycket just med barn inom autismspektrum så har hon jobbat med barn som haft svårigheter med sin sensomotoriska utveckling – och diverse relaterade problem. Hennes fokus har varit läs- och skrivsvårigheter. Hon har skrivit ett antal riktigt roliga och användarvänliga böcker på ämnet, och sitter inne med massor av kunskap. Via henne kom jag över en del spännande litteratur, och började jobba lite smått med ”tanketräning” (och perception!).

Vad handlar det om? Det handlar om att just lära sig tänka; att förstå logiken bakom samband och att lära sig att processa flera faktorer samtidigt. När jag började läsa boken, tänkte jag att den aldrig skulle gå att använda med stumpan pga hennes stora språksvårigheter. Men med anpassning går allt. Jag började jobba med den allra första basen, med begreppen lika och olika. Trots tre år med IBT visade det sig att hon hade en alldeles egen uppfattning av vad lika och olika var… När det retts ut, jobbade vi med lika A men olika B, sen kom lika A och lika B men olika C etc. Det handlar om färg, form, plats, riktning och storlek i logiska system. Så plockade jag in allt kategoriarbete vi jobbat med utifrån hennes språksvårigheter och vad händer..?

På en vecka dagar lärde hon sig att hantera både ”vilka är lika?”, ”vilken ska bort?”, ”vilken kommer sen?”, att matcha i matriser, att ordna sekvensbilder mm. Hon kunde till och med i enklare logiska system faktiskt helt utan visuellt stöd avgöra vilken den sista bilden var, och ritade dit den själv.

Man kan ju välja hur mycket man vill jobba med detta, men i dagens ”the Big 5”-skola tycker jag att det är oerhört viktigt att se till att barnen får chans att förstå vad som förväntas av dem. Att de får synterapi om de behöver, att de får lära sig om perspektiv och hur man kan förändra det för att se på samma sak med olika ögon. Visst finns mycket mer att jobba med, men nu förstår jag mycket mer om varför det varit så ojämnt förut. Om man bara förklarar vad man är ute efter, på ett sätt de kan ta in och förstå, så kan de inte bara göra på sitt sätt utan också på vårt – i alla fall i många fall. Kanske till och med bättre? Hur många gånger skulle vi kunna göra som dem..?