IBT OCH SENSOMOTORISK ANPASSNING – DEL 5 SPRÅKLIG UTTRYCKSFÖRMÅGA B

På alla tänkbara sätt, är lilleman en helt annan språktyp än stumpan… Till synes utan både tal och språk, men under ytan så sanslöst språkligt begåvad. Han hade fram till tre års ålder inga ord alls. Därifrån har vägen varit lång…

Att jobba med ett barn som har stor sensomotorisk problematik, innebär att man behöver vara analytisk, nytänkande och oerhört kreativ. Man måste också vara flexibel och göra alla nödvändiga förändringar allt eftersom man upptäcker nya saker. För att komma igång med kommunikationen, började vi redan från allra första början med PECS. Mellan 2,5-4 års ålder ungefär experimenterade vi med vanlig PECS-pärm, digitala varianter, språkremsor i nyckelring, etc etc. Hur PECS-biten har funkat och vad vi tycker om den, det kommer i ett eget inlägg så det hoppar jag över här. Vad jag kan säga nu, är att PECS hjälpte oss med vissa saker men lämnade fler frågor än svar..

Vi hittade ny kunskap i Denvermetoden och Floortime. För ett barn med stor sensomotorisk problematik kan det vara jättetufft att jobba enligt IBT, eftersom den bygger på prestation. Ett barn som vill och förstår men inte kan, riskerar att må väldigt dåligt av detta. Våra tips är att aldrig ”kräva nya ord eller ljud” utan bara jobba utifrån det barnet själv ledde dig till. Härma… Massor! Att skapa nya ljud är nästan omöjligt på uppmaning för ett barn med de här svårigheterna, så att ”följa” är betydligt mer verksamt. Jobba med det som barnet gillar; musik? särskilda figurer? böcker? en speciell lek? kanske de fantastiska bokstäverna…?

Det finns ett bra material för barn med praxisbekymmer, som passande nog heter Praxis. Vi köpte materialet och har en del att sälja om nån är intresserad… här funkade det bättre med bokstäver eftersom bokstäver/läsning nog kan klassas som ett specialintresse hos lilleman. Praxis är ett bildligt material med ”naturliga ljud-bilder” som ska symbolisera olika bokstavsljud och kombinationer. Jag skulle tro att många känner igen att barnen tycks ha lättare att snappa upp ”ljudeffekter” än språkord..? Praxis kan då funka bra, och det bygger upp barnets tal utifrån en logisk och individanpassad ”stege”.

Vi gick sen vidare själva. Jag visste att motoriken var ett bekymmer, så jag letade efter vägar att underlätta. Vi kämpade för en pekskärm till datorn, och köpte sedan en iPad vilket revolutionerade vår vardag. (Där utförde han också sin allra första spontana imitation – han lärde sig genom att titta på hur vi gjorde hur han skulle gå in och ut ur Kalle Kunskap-spelet och gjorde det om och om igen för att få se vinjetten.. ) Delar av den tekniska revolutionen kommer igen i PECS-inlägget så det lämnar jag nu men jag vill redan nu pusha för att testa kommunikationsprogram av olika slag på iPad istället för i PECS-pärm. För ett barn med motoriska svårigheter kan det göra jättestor skillnad!

För barn som det ändå inte funkar för, så våga testa och gå vidare! Det FINNS något som funkar för alla, och mitt råd är att lita på magkänslan kring barnet. Har du en känsla av att det finns mer där bakom så ska du inte ge upp den. Vi hittade inte rätt förrän vi började jobba med sensomotoriken. Utan en grund att stå på, blev det helt enkelt inte möjligt att kommunicera. Teamet på hab hade nog svårt att hålla sig lugna när jag gång på gång bröt våra överenskommelser och kom med nya tokigheter. Det var nästan jobbigt att åka dit under en period, men jag visste bara så himla säkert att det var något som inte stämde! ”Det funkar inte, han kan mer..!”

Vi fann vägen till slut, och idag är kommunikationen en härlig blandning mellan ord, gester och AKK. Att språket är enormt har vi insett, och lilleman själv älskar att utmana sig själv med andra språk för att fortsätta utvecklas. Engelska fixar han utan problem, och han experimenterar med tyska, ryska, japanska osv allt eftersom andan faller på. Det är det viktiga; inget är skrivet i sten – inget. Bristande kommunikation, till synes obefintligt språk, att ständigt möta ”omöjligheten” behöver faktiskt inte alls innebära det som många tror att det innebär. Det gäller att hitta vägen.

Är han frustrerad över att talet ändå är svårt? Ja, i allra högsta grad. Skulle han vilja byta förmågor..? Nej =). Frustration kan också vara en god drivkraft om man använder den rätt, får rätt stöd. Och han har all tid i världen ännu.

Hade jag fått börja om med ett barn som lilleman, hade jag prioriterat så här:

jobba med sensomotoriken!!! Ett barn med försenad motorisk utveckling, med påverkan på balans, med ”större svårigheter” skulle jag utan tvivel prioritera sensomotorisk träning allra högst till.

- jobba utifrån barnets egna intressen! Floortime är fint, och även om det inte skulle kännas tillräcklig ”allena” så är det ett suveränt komplement till den sensomotoriska träningen.
jobba utifrån grundläggande kommunikationsteori.

– anpassa ALL annan träning utifrån den sensomotoriska problematiken, för att se VAR styrkorna finns och HUR man kan få ut det som finns gömt där inne.

- utgå från den sensomotoriska profilen; hur LÄR sig barnet? hur skapar barnet förståelse och trygghet? Kom också ihåg att den sensomotoriska profilen inte är konstant, utan att saker och ting med rätt stöd ständigt förändras..
– utnyttja tekniken som finns. Det går att göra betydligt bättre saker än PECS för de här barnen!

– tro på att barnet kan mer än vad det kan visa! Förenkla inte för mycket, behandla inte barnet som en ettåring i alla lägen – det finns nyanser. Det finns ojämna förmågor, sen finns det lilleman.. jag vet hur det kan se ut och hur svårt det kan vara som förälder att anpassa sig och hitta rätt. Men vinsten av det ständiga detektivarbetet gör det värt varenda sekund.